Veronikor

Teveronika Veronica chamaedrys har klarblåa blommor som sitter i en klase. Bladen är oskaftade och skrynkliga. Teveronika är vanlig på diverse kulturpåverkad mark som gräsmattor, betes- och skräpmarker. 

Glansveronika Veronica polita har små, klarblåa blommor på skaft. Bladen är glänsande och naggade. Den växer på öppen jord i slitna gräsmattor, åkrar och vägkanter. På Öland har den ökat påtagligt under 1900-talets senare del. Glansveronika är ettårig och blommar tidigt, mars-maj, för att sedan helt vissna bort.

Murgrönsveronika Veronica hederifolia har små, ljusvioletta blommor på skaft. Bladen är handflikade och liknar murgrönans. Två underarter finns: äkta murgrönsveronika subsp. hederifolia och skuggveronika subsp. lucorum. Äkta murgrönsveronika har fruktskaft som är ca 2-4 ggr fodrets längd. Foderbladen har styva hår i kanten. Som unga är ståndarknapparna blåa. Mittfliken på bladet har en liten spets. Skuggveronika har fruktskaft som är 3,5-7 ggr fodrets längd. Foderbladen har mjuka, korta hår. Som unga är ståndarknapparna gulvita. Mittfliken på bladet är avrundad. Äkta murgrönsveronika är vanlig på Öland på kulturpåverkade lokaler. Skuggveronika är lite sällsyntare och växer även i naturliga miljöer som glesa skogar. 

Trädgårdsveronika Veronica persica har stora blommor på långa skaft. Den nedre kronfliken är mer eller mindre vitaktig. Bladen är naggade och ljusgröna. Kapseln är dubbelt så bred som lång med en flack inskärning där det långa stiftet sticker ut. Trädgårsveronika växer på näringsrika och kulturpåverkade lokaler. 

Vårveronika Veronica verna har mycket små, klarblåa blommor utan skaft. Bladen är djupt 3-7 flikade. Den växer på sandiga, magra marker och är ganska ovanlig på Öland. 

Dikesveronika Veronica catenata är ljusrosa blommor med röda streck som sitter i en klase; ofta finns sidogrenar på plantan. Bladen ärlansettlika, rödbruna och oskaftade. Dikesveronika växer på kalkpåverkad, fuktig eller blöt mark i kanten av små bäckar, vattenhål och dammar. I kanten av alvarvätar som ofta torkar ut ser man dvärgväxta plantor av arten. På Öland är dikesveronika ganska spridd medan den är ovanlig på svenska fastlandet. 

Bäckveronika Veronica beccabunga har klarblåa blommor som sitter i en klase i stjälkens topp. Bladen är ovala, fint tandade och tjocka (köttiga). De typiska bladen syns året om varför arten är bestämbar även när dne inte blommar. Bäckveronika växer i sötvatten på lerig mark och ses i små bäckar, diken, kanten av våtmarker och sumpskogar. Den är reltivt spridd på Öland. 

Dyveronika Veronica scutellata växer på tunn, fuktig kalkgyttja som ofta torkar ut. Blommorna är ljust lila med mörkare streck i lila och de sitter på tunna skaft. Bladen är lansettlika, ofta rödbruna och oskaftade. Alvarvätar, tuviga fuktängar och grävda vattenhål är ställen man finner arten. Dyveronika är vanlig på Öland och växer ofta tillsammans med dikesveronika Veronic catenata. Det finns varianter: kal dyveronika var. scutellata och hårig dyveronika var. villosa.